Det blir svart tidigt, orken tryter, motivationen är som bortblåst och tröttheten är bestående.

Jag orkar verkligen ingenting och känner mig ständigt trött. Visst, det är höst och då brukar man bli såhär. Men jag har aldrig tidigare känt det så påtagligt, men det har väl sina förklaringar. Om jag spekulerar själv tror ja det är dels för att jag inte haft något ledigt i sommar, jag hade en vecka och då flyttade jag. Inte så mycket ledighet som ni förstår. Sedan är det fullpackat schema nu och en oklar framtid står utanför dörren och knackar på. Jag pluggar 100% och arbetar samtidigt. Dessutom är det snart examen och ovissheten tryter sig på. Vart vill jag jobba? Vad vill jag jobba med och var kan jag tänkas bo? osv osv osv. Det är mycket att göra och många oklarheter. En inre stressfaktor finns hela tiden närvarande och det gör att man aldrig riktigt kan slappna av.

Men jag har iallafall lovat mig själv en sak. Att ha roligt och göra så mycket som möjligt den sista tiden här i Östersund. För snart är det faktiskt så att det verkliga livet börjar. De underbara människorna jag mött under studietiden kommer skiljas åt och vi alla kommer gå åt olika håll. Det känns så tråkigt att efter 3.5 år med en blandad kompott av: plugg, tentaångest, fester, vänskap, skratt, gråt, gemenskap och lycka helt plötsligt ska lösas upp. Men det är bara att inse, det verkliga livet börjar snart. Och de människor som verkligen betyder något kommer finnas kvar även efter examen. Så är det.

Låtar just nu:

Calvin Harris & Florence Welch - Sweet nothing

Loreen - Crying out your name

Professor Green - forever falling

Längtan:

-Helg, då jag ska till min älskade vän Bea.

Hare bra så länge gott folk!

** Johanna